Utmanande banor på natt-FM
Natt-FM vid Rotevanvuori i Laihia gick på omväxlande terräng och på utmanande banor. Många kontroller hade varit svåra även i dagsljus, men nu bjöd mörkret på en ännu större utmaning. Banläggaren hade fått in både mer lättlöpa långsträckor där orienterarna kunde ta nytta av lite väg och växtlighetsgränser, men även korta håll i den svåra sluttningen på berget.
Från Närpes OK deltog åtta orienterare, varav sex löpare hade godkänt resultat i mål. I klassen H 70 gick Björn Forsén i mål som 18:e bland 58 startande. I motsvarande damklass var Ann-Mari Sandgren 10:e, medan maken Lars Sandgren placerade sig gom 15:e. Samma placering hade Maria Sund i D50. Bland de yngsta old-boysen gick Kenneth Smeds i mål som 26:e i H35, medan Henna Hertsbacka var 9:e i motsvarande damklass.
En nattlig historia av Henna Hertsbacka
Förväntningen på min egen prestation var knappast så hög. Med tre nationella tävlingar och en stafett som enda orienteringslopp under säsongen, så vet jag inte hur genomtänkt det nu egentligen var att anmäla mig till Natt-FM. Lampan hade senast varit i burk någon gång under vårvintern. Visserligen var den laddad, men jag hade inte testat hur länge den lyser. På väg till start beslöt jag därför att springa med släckt lyse, hakade på några flickjuniorer från Tammerfors-regionen för att se var jag skulle sätta fötterna under de 2,5 kilometrarna.
I starten hjälpte jag en medtävlande från Kurikka med hans lampa, och funderade om hans lampa med lös kontakt möjligtvis skulle hålla hela vägen. Egen lampa på och så iväg. Första kontrollen var ett riktigt kort avstånd, rakt igenom kärret. Hann knappast få någon kartkontakt på det avståndet. Desto längre avstånd till tvåan, över 1,5 km rakt, men rakt var knappast bästa alternativet. Så kurs ut till vägen och en dryg halvkilometer längs den, därefter växtlighetsgräns mot kontrollen. Noga nu, kort avstånd in från linjen, bara rakt i kurs längs backen. Men nepp. Börjar tveka och svänger om. Tre och en halv minut senare hittar jag kontrollen, bara en liten bit ifrån där jag svängde. Surt.
Nytt långhåll till trean, ca 1 km. Börjar rakt igenom grönområde, kollar diken och riktningar på dem, så att det säkert går åt rätt håll. Tänker att det här garanterat är fel vägval. Man kommer knappt framåt, då det är så tätt. Men jag kommer ut precis där jag tänkt mej, hittar stigen ut till vägen. Från vägen är det kurs som gäller, via kanten på hygget. Vänder lampan upp mot träden och försöker kolla var växtlighetsgränsen går. Över kärret och genom stenåkern. Ser en kontroll, där alla andra verkar stämpla, men den är inte min. Jag ska ha ett stup. Inser att allting i bergskanten ser likadant ut. Påminner om Vargbergets sluttning, men utan stigen där uppe att ta fast sig på. Det tar mig en dryg minut att hitta kontrollen.
Fjärde, femte och sjättekontrollen är korta avstånd i sluttningen. Tar det sakta och läser allt på vägen. Här vill jag inte tappa bort mig. Alla går bra. På väg ut från sjätte kontrollen (första mellantidskontrollen) har jag bråttom, för bråttom. Tror jag kommer ut på stigen, men springer egentligen längs en växtlighetsgräns ca 90 grader fel håll. Märker det rätt fort, men känns så onödigt. Inser att jag får skärpa mig om det inte ska blir fler missar. Blir ju också lättare mot slutet så de sista två kilometrarna går helt bra utan större missöden.
Inser då jag stämplar i mål att det tagit nästan 10-15 minuter längre än jag trodde på förhand. Visserligen skulle det ha varit medajtid, och knappast realistiskt för min del. Men med över fem-sex minuter kan man väl inte vara nöjd? Men om man hade riktigt roligt trots missarna då? Roligt hade jag, njöt nästan ännu mera än i dagsljus. Man blir ju också mera fokuserad, då allt man ser är det som lampan lyser upp. Allt onödigt är gömt av mörkret.