Tillbaka på startlinjen på Finnspring
Lördagen 21.4.2018 återvände jag till tävlingsskogarna efter drygt 1,5 års graviditets- och
småbarnspaus. Det skedde på Finnspring som avgjordes i den nu snöfria terrängen kring
vattenparken Serena i Esbo. Jag hade varit på en orienteringsträning hemma i Pargas två veckor
tidigare och räknade med att jag där hade avklarat de största vårbommarna och var redo att stå på
startlinjen igen. I och med att jag inte kan påstå att jag är i någon toppform föll klassvalet på
kortklassen D21AL där banan mätte 5,2 kilometer.
Dagen innan packade jag väskan och lyckades faktiskt komma ihåg allt nödvändigt. Vi kom oss iväg
hemifrån bara en kvart senare än planerat och anlände till tävlingsplatsen en knapp timme innan min
starttid. Vi blev lite överraskade av kylan och blåsten, men familjen Grahn hade hittat en perfekt
sittplats i lä bakom cafébyggnaden så vi höll värmen trots aningen för tunn klädsel. Nummerlappen
hämtades och nålades fast på bröstet och sen var det bara att byta skor och bege sig mot start. Trots
att jag var på plats i god tid fick arrangörerna ropa upp mitt namn en extra gång då jag orutinerat
stod för långt bort för att höra vilken starttid som ropades upp.
Jag stod längst fram vid kartplanket och var först av gänget med samma starttid vid K-punkten. Jag
brakade rakt fram till skogs trots att det fanns ett stigvägval som jag borde ha övervägt att ta. Sen
blandade jag bort mig på körspåren på väg till ettan vilket resulterade i en onödigt lång omväg. Själva
kontrollen var lätt så den hittade jag utan problem så fort jag förstått vilka körspår jag irrat iväg
längs. Efter det skärpte jag mig och på väg till tvåan var jag helt säker på att jag skulle spika
kontrollen, vilket jag också gjorde. De resterande tio kontrollerna hittade jag också så gott som
direkt, även om vägvalen inte alltid var de snabbaste. Terrängen var fin bergsterräng, typisk för
nyländska skogar, lättläst och snabbsprungen bara löpformen är hygglig. Ungefär halvvägs på banan
tröt dock min ork och backarna tacklades därefter i gångfart. På slutet av banan var det rätt mycket
väglöpning och jag fick kämpa för att hålla tempot uppe och ignorera benens vädjan om att stanna
och vila. När jag äntligen korsade mållinjen påhejad av Peter och Ronja kunde jag konstatera att jag
sprungit genom banan på en knapp timme, klart snabbare än väntat. I placering betydde det en 52:a
plats bland 73 startande, vilket jag är riktigt nöjd med. Det fanns de som befarade att jag skulle bli
sist också, men tji fick de, gamla takter sitter i och med ett envist huvud kommer man långt. Gps-
klockan konstaterade efteråt att det skulle vara skäl att vila hela fyra dagar efter denna ansträngning
som den räknade som ”överdriven träning”. Bättre tävlingsstart kunde jag inte drömma om; vilken
härlig känsla att få orientera igen!
De övriga nokarna hade också smärre problem på sina banor, men fick värdefull skogsträning både
för kropp och knopp. Mia blev femte i D35A, Christoffer sjunde i H35AL, Yngve var andra i H65AL och
Eskil vann H21C. Ovannämnda klasser hade få deltagare, men det var gott om folk i skogen då
tävlingen lockat över 2400 deltagare och därtill ett par hundra motionsorienterare som anmälde sig
på plats.
/Pernilla